Detta är Hans Lemos född 1857 i Svedala. Han är Kicki Aalbus mormors far.

Till vänster sitter bröderna Lemos . Båda var poliser i Lund . Det var storebror Hans och Lillebror Jakob

Hans Lemos poliskonstapel i Lund född 1857 i Svedala och dog i Lund 1943. Hans Lemos var Kicki Aalbus mormors far. Hans farfar som också hette Hans var med i Napolionkriget 1813-1814. Jag vet inte om det är en bedrift. Alla manliga anfäder på min mors sida var i stort sett soldater i det skånska husarregementet.

Min mormors farmor var Kjersti Botilla Lundberd Född i Tingröd den 21 septemder 1827

Hon var gift med Carl Lemos .

. Hennes far var skräddarmästaren Jakob Lundberg född 1801 i Blentarp. Jakob Lundberg gifte sig tre gånger och flyttade runt och bosatte sig på olika orter i sydskåne. Hans första hustru Karna föddes 1807 i Köpenhamn och dog i barnsäng den fjärde december 1839 (Det är imorgon 170 år sedan )Hon lämnade efter sig fyra små barn varav den yngsta var tre år. Redan 1840 gifter Jakob om sig med Kjerstin . Troligtvis behövde han hjälp med alla barnen man kan ju bara ana sig till den hjälplösheten och förtvivlan han måste uthärda . Och hur var det att leva för 170 år sedan ? Jakob for omkring i byarna som smed han måste ju han någon som såg till barnen . Men Kjerstin dör i lungsot 1854 . Jakob gifter om sig en tredje gång med Christina hon är 31 år yngre och föder tre barn till Jakob..

Kjersti Botilla är min mormors farmor Kanske är hon den vandreskan som berättas om . Eftersom hennes far for omkring som smed, kanske Kersit Botilla också vandrade omkring och utförde allahanda sysslor . Kjersti Botilla födde sex barn

Idag den 2 december är jag , Kicki Aalbu här igen . Forskningen stannade upp lite på grund av att jag inte kunde hitta mer om min morfar . Jag kände honom inte . Jag träffade honom bara en gång och då fick jag en "femma " av honom .Han hade aldrig tid för oss . Han hade ju "sin familj " Fyra halvbröder till min mor som jag träffat och dom var gulliga , rara och trevliga allihop. Morfars fru , Tant Anna, höll alltid kontakten med mor . Hon var så omtänksam och räknade in mor i barnaskaran .

Det här är min lilla mor Anna-Greta.född den 16 oktober 1917 . Hon var ett år gammal när hon förlorade sin mamma och flyttade till Lund till sina morföräldrar . Mor har berättat (som berättats för henne) att hon skrek och skrek och ville bara äta salt sill .Vilken trauma för ett sådant litet barn . Jag tror att denna separation präglade min mor för livet.

Hon växte upp till en vacker kvinna och var en allt igenom matriark som styrde och ställde i prästgården . Hon älskade att " ta hand om alla" Huset stod öppet , bokstavligt talat, för alla. Söndagskolebarnen fick leka i hela huset , ungdomsklubbar pysslade och sysslade i "finrummen" Det var barnavårdscentral i matrummet . Och alltid var kaffekannan varm och alla skulle bjudas . När jag skriver alla menar jag alla . Biskopen och landshövdingen har sovit i min säng (jag var visserligen inte där då) men "sådana fina gubbar "var inte så viktiga tyckte mor . Nej de utstötta var betydligt viktigare. Vi låste aldrig ytterdörren om natten , vem som än behövde nattlogi kunde komma in och sova på golvet i nedre hallen . Jag minns som barn att det alltid var spännande att se på morgonen om det låg någon där nere . Vi hade en så snäll hund , en dalmatiner, Akilles hette han , han släppte in alla men ut kom ingen . Jag minns en gång när kyrkovärd Nilsson skulle hämta några papper till pappa, som han behövde till gudtjänsten, Kyrkovärden kom aldrig tillbaka till kyrkan och alla undrade vad som hänt . Vi fick en förklaring efter gudtjänsten . När vi kom hem ,stod där en darrande Nilsson och Akilles blockerade ytterdörren med blottade tänder.

En gång sa en så kallad förnäm prästfru så här till mor :" sådana gäster så att vi äter i köket har vi aldrig "Mor svarade :"Sådana gäster har vi alltid och passa det inte dig kan du gå ". Vilket hon också gjorde. " Jag kan inte "li" henne " sa mor på sin skånska.